Det finns antagligen inget annat ord som är så överanvänt i mediaresonemanget som “generation”. Jag försökte en gång att räkna de “generationer” som har blivit utnämnda de senaste tio åren, sen den välkända artikeln om den så kallade “Generation Ingenting”; Jag tror att det var så många som tolv. De hade alla en sak gemensamt: de existerade endast på papper. Verkligheten försåg oss aldrig med en enda påtaglig, meningsfull, oförglömlig impuls; den gemensamma erfarenheten som för alltid skulle särskilja oss från generationen innan. Vi hade letat efter det, men istället kom en banbrytande förändring omärkligt, tillsammans med kabel-tv, mobiltelefoner och – mest av allt – internettillgång. Det är först idag som vi till fullo kan förstå hur mycket som har förändrats de senaste femton åren.
Vi, nätbarnen; vi, som har växt upp med och på internet, är en generation som lever upp till kriteriet för termen på en smått omstörtande sätt. Vi upplevde aldrig en impuls från verkligheten utan snarare en metamorfos av verkligheten i sig. Vad som förenar oss är inte ett gemensamt, begränsat kulturellt sammanhang, utan tron att sammanhanget i sig är självdefinierande och påverkar det fria valet.
När jag skriver detta är jag medveten om att jag misshandlar pronomet “vi”, eftersom “vi” är föränderligt, osammanhängande, otydligt – enligt gamla kategorier: temporär. När jag säger “vi” betyder det “många av oss” eller “några av oss”. När jag säger “vi är”, betyder det “vi är ofta”. Jag säger “vi” för att kunna tala om oss över huvud taget.
1. Vi växte upp med och på internet. Detta är vad som gör oss annorlunda; detta är vad som skapar den avgörande, om än ur vår synvinkel överraskande, skillnaden: Vi “surfar” inte och internet är inte en “plats” eller “virtuell”. Internet är inte något externt till verkligheten för oss, utan en del av det: ett osynligt, men konstant lager som är sammanflätad med den fysiska omgivningen. Vi använder inte internet, vi lever på och med internet. Om vi skulle berätta vår bildningsroman för er, de analoga, skulle vi säga att det fanns en naturlig internetaspekt på varje enskild erfarenhet som format oss. Vi hittade vänner och fiender online, vi förälskade oss och gjorde slut online. Webben är för oss inte en teknologi med vilken vi lärde oss och klarade av att bemästra. Webben är en process, händer kontinuerligt och förändras kontinuerligt inför våra ögon; med oss och genom oss. Teknologier dyker upp och löses sedan upp i utkanterna, webbsidor byggs, de blomstrar och försvinner, men webben fortsätter, för att vi är webben; vi kommunicerar med varandra på ett sätt som faller sig naturligt för oss, mer intensiv och mer effektiv än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.
Uppväxta på nätet så tänker vi annorlunda. Förmågan att finna information är för oss något grundläggande, precis som förmågan att hitta en järnvägsstation eller ett postkontor är för er. När vi vill veta något – de första symptomen för vattkoppor, anledningen till att Estonia sjönk eller om vattenräkningen är konstigt hög – genomför vi åtgärder med samma visshet som föraren i en bil utrustad med GPS. Vi vet att vi kommer att finna informationen vi behöver på en massa platser, vi vet hur vi tar oss till de platserna och vi vet hur vi utvärderar deras trovärdighet. Vi har lärt oss att aceptera att istället för ett svar så hittar vi många olika, och från dessa svar kan vi sammanfatta den mest sannolika versionen och bortse ifrån de som inte verkar trovärdiga. Vi väljer, vi filtrerar, vi minns och vi är redo att byta ut den inlärda informationen mot ny, bättre, när den dyker upp.
För oss är nätet ett sorts delat externt minne. Vi behöver inte komma ihåg onödiga detaljer: datum, summor, klausuler, gatunamn, detaljerade definitioner. Det är tillräckligt för oss att ha något abstrakt, den innersta naturen av vad som behövs för att processa informationen och relatera den till annan information. Skulle vi behöva detaljer så kan vi leta upp den inom några sekunder. Likaså behöver vi inte vara experter på allt, för vi vet var vi kan finna människor som specialiserar sig på det som vi själva inte vet, vilka vi kan lita på. Människor som delar sin expertis med oss, inte för profit utan på grund av vår gemensamma tro att information existerar i ett stadie av rörelse, att den vill vara fri, att vi alla gynnas av ett utbyte av information. Varje dag: när vi studerar, arbetar, löser vardagliga problem och bedriver intressen. Vi vet hur man konkurrerar och vi gillar att göra det, men vår konkurrens, och vår strävan att vara annorlunda, byggs på kunskap och på förmågan att tolka och bearbeta information och inte på att monopolisera den.
2. Att vara delaktig i ett kulturellt liv är inte något extraordinärt för oss: global kultur är en fundamental byggsten till vår identitet, mer viktig i definitionen av oss själva än traditioner, historiska berättelser, social status, ursprung, eller till och med språket vi använder. Från en ocean av kulturella händelser väljer vi de som passar oss bäst; vi interagerar med dem, vi recenserar dem, vi sparar våra recensioner på websidor skapade för ändamålet, som också ger oss nya förslag till andra album, filmer eller spel som vi kanske gillar. Några filmer, serier, eller videor vi tittar på tillsammans med kollegor eller vänner från runt om i världen; vår uppskattning av något som endast delas av en liten grupp människor som vi kanske aldrig kommer att möta ansikte mot ansikte. Detta är varför vi upplever att kultur blir global och indiviuell samtidigt. Detta är varför vi behöver fri tillgång till det.
Det här betyder inte att vi kräver att få all kultur gratis – fast när vi själva skapar något, så sätter vi det oftast tillbaka i cirkulation. Vi förstår – trots ökad tillgänglighet av tekniker för allmänheten som höjer kvaliten på film eller musik till en nivå som tidigare var reserverat för de professionella – att kreativiteten kräver investering och hårt arbete. Vi är villiga att betala, men de avgifter som distributörer kräver ter sig för oss tydligt överdrivna. Varför ska vi betala för en distribution av information som enkelt och korrekt kan kopieras utan försämring av kvalitet? Om vi enbart får informationen vill vi att priset ska vara i proportion till det. Vi är villiga att betala mer, men då förväntar vi oss mervärde: en speciell paketering, en samlarpryl, högre kvalitet, möjligheten att börja titta direkt utan att behöva vänta på att en fil ska laddas ner. Vi är kapabla att visa uppskattning och vi vill belöna artisten (sen pengar har slutat att vara papperslappar och istället blivit en sifferserie på skärmen, har betalning blivit ett mer symboliskt utbyte som förmodas gagna båda parter), men vi är helt ointresserade av företagens försäljningsmål. Det är inte vårt fel att deras affärsrörelse har slutat ha mening i dess traditionella form, och att de istället för att acceptera utmaningen och försöka nå oss med något mer än vad vi kan få gratis, väljer att försvara sitt ålderdomliga beteende.
En sak till: vi vill inte betala för våra minnen. Filmerna som påminner oss om vår barndom, musiken som gjorde oss sällskap för tio år sedan: i det externa minnesnätverket är det helt enkelt minnen. Att minnas, utbyta minnen och utveckla dem är något så naturligt som minnet av “Casablanca” är för dig. Vi hittar filmerna online som vi såg som barn och vi visar dem för våra barn, precis som du berättade historien om Rödluvan eller Guldlock och de tre björnarna. Kan du föreställa dig att någon skulle anklaga dig för att bryta mot lagen när du gör det? Det kan inte vi heller.
3. Vi är vana vid att våra räkningar betalas automatiskt, så länge som vårt konto innehåller tillräckligt; vi vet att starta ett bankkonto eller byta telefonnätverk är bara en fråga om att fylla i ett formulär online och signera en överenskommelse skickat med ett bud; att till och med en resa till andra sidan av Europa med en kort sightseeing av en annan stad på vägen kan organiseras på ett par timmar. Följaktligen, för användare i staten skapar ålderdomliga användargränssnitt ökad irritation. Vi förstår inte varför skattehantering kräver flera formulär att fylla i, där den huvudsakliga innehåller fler än hundra frågor. Vi förstår inte varför det krävs formell bekräftelse när vi flyttar från en fast adress till en annan (som om inte nödvändigheten att ha en fast adress över huvud taget är absurd nog.)
I oss finns inte ett spår av den ödmjuka acceptans som våra föräldrar visar, som var övertygade om att administration var viktigast och som firade varje kontakt med staten. Vi känner inte den respekt, som grundades i avståndet mellan den enskilda medborgaren och de majestätiska höjderna, där den härskande klassen befinner sig knappt synligt genom molnen. Vi ser på samhället på ett annat sätt: samhället är ett nätverk och inte en hierarki. Vi är vana vid att kunna prata med vem som helst, oavsett om det är en professor eller en popstjärna, och vi behöver inte ha några särskilda kvalifikationer i förhållande till social status. Framgången i samspelet är avhängigt av om innehållet i vårt budskap blir sett som viktigt och värt ett svar. Och om, tack vare samarbete, kontinuerligt ifrågasättande samt försvarande av våra argument inför kritiker, vi känner att vår åsikt i många ämnen helt enkelt är bättre, varför skulle vi inte kunna förvänta oss en seriös dialog med regeringen?
Vi känner ingen samvetsgrann respekt för “demokratiska institutioner” i sin nuvarande form, vi tror inte att de har en självklar roll, som de som ser “demokratiska institutioner” som ett monument av och för dem själva. Vi behöver inga monument. Vi behöver ett system som lever upp till våra förväntningar, ett system som är transparent och kunnigt. Och vi har lärt oss att förändring är möjligt: att alla obekväma system kan bytas ut och bytas till ett nytt, ett som är mer effektivt, bättre anpassat till våra behov, och ger mer möjligheter.
Vad vi värderar högst är frihet: yttrandefrihet, tillgång till information och kultur. Vi känner att det är tack vare friheten som webben är vad det är, och att det är vår skyldighet att beskydda den. Vi har ett ansvar för det för kommande generationer, precis som vi har en skyldighet att vårda miljön.
Kanske har vi ännu inte gett det ett namn, kanske är vi inte ännu helt medvetna om det, men jag gissar att det vi vill ha är en verklig, genuin demokrati. Demokrati som, kanske, överträffar drömmen i din journalism.
Publicerad under CC-BY-SA 3.0. Ursprungligen publicerad 11 februari 2012 i Dagliga Baltiska, en lokaltidning i Polen (Dziennik Bałtycki). Fri att återpublicera så länge författaren anges och återpubliceringen delas på samma villkor.
Översatt till svenska av Emma Marie Andersson, Jan Lindgren, Christer Jansson, Emil Isberg och Rick Falkvinge.
